Tom Sirelius

Kommentera ditt alias - Jag skulle vilja hänvisa till Arne Wiese (Arne Wieslander) det var Arne som gav mig mitt alias. Han nämnde att lius i mitt efternamn var ljus, därav Ljushufvud. Tacksam för Sir-titeln - det känns hedersamt

Ditt intresse för idrott och när började du att spela tennis?
Jag var och är en sportfantast, höll på med nästan alla idrotter på en bra nivå. Spelade fotboll i Brommapojkarna till jag var 17 år. Ishockey på vintern, tävlings-simmade, sprang långdistanslopp, skidåkning på längden och utför mm. Bildade en klubb (IF Hermelinerna) och fortsatte att spela inomhusfotboll i 42 år i Bromma gymnasium, veteran-ishockey i 20 år på Stora Mossen.
Lite autodidakt tennis däremellan men började med tennis alltför sent för att bli riktigt duktig.

När kom du med i Salk och hur aktiv har du varit?
I mitten av 70-talet i samband med att två jurister vid namn Klas Westling och Janne Franke startade ett seriespel för herrar. Där spelade jag fram till millenieskiftet. Vann ettan och ställde min plats till förfogande då jag skulle vara bortrest merparten av kommande spelomgång. När jag kom tillbaka hade min träningskompis, Nicke von Oelreich hoppas av och vi tyckte att en extra träningstimme gav mer än dåvarande seriespel.

När blev du ledamot i SLK1890?
Tenny tyckte att jag skulle passa in i SLK1890 och vid ett senare tillfälle när Calle kommit tillbaka från Tyskland föreslog de båda mig för dåvarande mamman Bentzer, det var 2019.

Dina starka respektive svaga sidor i tennis?
Forehand och serve har varit mina bästa slag. Min säkerhet skulle varit bättre.

Har du någon anekdot från tennisen?
En sommardag på Ängby tennisbanor deltog jag som liten grabb när herr Gränd skulle lära ut grunderna i tennis, förutom back-hand för det hade han ingen själv. Han såg att jag hade tämligen lätt för bollspel och kom fram och sa att om jag tränade skulle jag kunna bli lika bra som klubbmästaren som då spelade på bana 2. Jag gick dit och tittade och kom tillbaka till herr Gränd med orden - det var väl inget. Det var Johan Flink som spelade på bana 2 och var klubbmästare. Vi har sedan dess spelat en hel del mot varandra och jag har fått känna på att tennis inte är så lätt. En gång hade vi en s k ”hängmatch” i seriespelet och jag ringde Johan för att bestämma tid, då säger han - kan du komma till Stockholm Open i kväll vid 21-tiden då är dagens spel avklarat. Så var inte fallet utan vi spelade vår ”hängmatch” på en sidobana och så mycket publik som kom för att sedan avlägsna sig lika snabbt har jag aldrig haft vare sig före eller efter denna gång.

Dina starkaste minnen från tennisen?
Jag blev aldrig någon stjärna i tennis, det jag brukar framhålla är när jag spelade en mindre tävling och två tränare stod bakom staketets kortsida och jag överhörde deras samtal - synd att han inte började spela tennis tidigare. Det tog jag som ett visst erkännande. Ett annat minne var när jag spelade dubbel mot Björn Borg och när vi tackade för matchen säger Björn - djäkla bra forehand du har, det har jag också tagit med mig.

Har du några vinster och förluster som sitter kvar?
Olika klubbmästerskap i singel och dubbel, bland annat i Salk och dåvarande 35-årsklassen som jag vann tre år i följd. Förlorade mot Micke Johansson i Ängby KM (en annan yngre Salkare). Hade 5-2 i avgörande och i sidbytet säger några kompisar - trodde aldrig du skulle vända det här men nu är det klart. När Micke hämtade in game efter game kunde jag inte hitta tillbaka till mitt offensiva spel och förlorade. Det brukar vi skoja om när vi stöter på varandra i hallen.

Några skador under åren?
Jag har aldrig tagit ut en sjukdag i hela mitt liv. Efter en rutinkontroll får jag besked att de hittat en cancertumör, operation och tre månaders cellgiftsbehandling och därefter blev jag friskförklarad. Bestämmer mig då för att byta min andra knäled och genomföra rehabiliteringen till utesäsongen. Två veckor efter den operationen får jag ett samtal att cancern spridit sig till levern i den omfattning att det inte går att operera, primärt palliativ vård erbjuds. Det kunde jag bara inte ta in utan med dotterns och hennes kollegors hjälp fick jag höra om en studie som skulle kunna fungera men då måste cellgiftsbehandlingen bli lyckosam. Jag behandlades under sex månader och parallellt spelade jag mycket tennis. Efter varje behandling tvingade jag mig själv ut på banan, ibland så färdig att jag inte orkade få på mig skorna själv utan fick be min fru om hjälp. Och varje vecka kom Hans Ekwurtzel och tränade med mig inte bara en gång i veckan, ibland flera. Oerhört tacksam för den insatsen.
Efter varje kontroll minskade metastaserna och jag kunde eventuellt bli en transplantationskandidat och i slutet av sommaren blev jag kallad till KS för utredning. Under tiden hade denna metod blivit vedertagen i Paris, Oslo och nu även på KS i Stockholm. Tre veckors minutiösa kontroller, ibland fem möten per dag åkte vi upp till och jag hade kvalificerat mig som en fullvärdig kandidat fr o m den 2 september. När jag sitter i bilen och på väg upp för en ny cellgiftsbehandling ringer telefonen - det är från transplantationen i Huddinge du förstår vad det gäller, kan du komma in i kväll? Absolut svarar jag och frågar om jag hinner spela tennis med gubbarna i 1890 mellan 18:30-20:00 först, de skrattar och säger gör det och kom direkt därefter. Den 3 september är jag opererad och det första kirurgerna säger när jag vaknar upp är att jag gjorde helt rätt med att spela tennis innan. Samtidigt får jag höra från alla läkare jag talat med hur viktigt och betydelsefullt det är att vara i god kondition och hur bra jag har klarat av operationen.
Det är en oerhörd tillgång att ha SLK1890 både för den fysiska- och sociala aspekten, kanske extra viktigt nu. Och avslutningsvis stort tack till Olle och Tenny för all hjälp att träna upp mig igen.

Sir Tommy